I begynnelsen fanns ingen skola. Människorna lärde sig överleva av sina föräldrar och de äldre i gemenskapen. Livet var hårt. I något skede kom man på att man kunde rationalisera förmedlingen av överlevnadskunskap om man samlade barnen i grupp och lärde flera samtidigt. Men när kom kravet att alla skulle lära sig samma lika snabbt, i samma takt. och om man inte gjorde det var man dålig och de andra såg ner på en? Och vem skapade det kravet? När blev skolframgången någonting som sänker eller höjer människors värde? Varför upprätthålls det här i jämställdhetens namn? Tänk vilka härliga, vackra människor som blir nedtrampade och krokiga av skam för att de inte passar in i den "jämnställda" skolan. Vilka raka människor med vetskap om sitt värde de kunde ha blivit. Jag säger inte att kunskap inte behövs, men skolan är människans påfund. Är den det bästa sättet att lära ut kunskap eller finns det bättre sätt?  

I går var det 16 år sedan min lilla flicka förenade sig med änglarna. Hon var bara 4 år och nio månader när lämnade oss. Sorgen mattas aldrig, men den ger ett annat djup i livet. Hon var ett positivt och energiskt barn. Hon var envis och gav sig inte förrän hon kunde det hon hade tänkt lära sig. Hon verkade inte behöva så mycket sömn. Jag har tänkt att det var som om hon måste leva fort och lära sig mycket för att hon inte hade så mycket tid på sig. Ändå planerade hon långt in i framtiden. Hon väntade redan på att få köra moped, att gifta sig och få barn. I tankarna följer jag hennes liv som det kunde ha blivit. Det är det jag sörjer allra mest; hennes olevda liv som väntade så på. Det så fullsändigt orättvisa och ofattbara att dö så ung.

Det här mörkret och regnet börjar gå mig på nerverna. Det är som om mörkret och diset skulle söka sig in i huvudet och hjärnan och dämpa all energi. Det känns som om allt skulle gå litet långsammare, också tankarna. Jag tror det är en rest från vårt tidigare liv i grottorna. På vintern skulle antagligen energi sparas, eftersom det var ont om mat och man ändå inte kunde röra sig så mycket ute i kylan. Vi borde säkert sova mycket mera och göra saker långsammare. Det är biologividrigt att stiga upp tidigt (mitt i natten), alltså 7-tiden, och försöka vara pigg, energisk och effektiv. Jag tror att vi i Norden borde ha en annan dygnsrytm på vintern.

Läste just om ett center i USA för främst missbrukare. Kom in på sidan via en kontaktförfrågan av CEO:n för centret. De verkar enligt "den spirituella psykologins 21 punkter", vilket betyder att de ser på själen som människans huvudsakliga existens och att kroppen endast är ett uttryck för själen. Det betyder inte att de är "religiösa" i en snäv bemärkelse, men spirituella på så sätt att de tror på en gudomlig existens.

Tyvärr har jag svårt för att hålla med dessa tankegångar. Jag ser nog universum som ganska "känslo- och själlöst" och livet mera som en slump som vi får vara tacksamma för. Visst skulle det göra livet roligare och mera hoppfullt med tanke på fortsättningen att kunna tro på ett "universum som är uppbyggt av kärlek". Kärleken är viktig, för att inte säga fundamental för mänsklighetens överlevnad och välbefinnande, men jag tror nog att den är någonting som överlevt evolutionen för att det har varit en känsla som visat sig viktig för överlevnaden. Den är sammanbunden med empati, medkänsla och en vilja att hjälpa varandra. Och den får oss att må bra. Så låt oss frossa i kärlek i alla dess former! 

Kram!

Var och tittade på "Gravity" med Sandra Bullock i huvudrollen. Hade en förväntan om rymdtystnad, men det var ett förfärligt oväsen. hade läst bra rescensioner om den, men blev kanske en aning besviken. Tidsandan är tydligen att det måste vara en massa action med superprestationer för att det skall vara bra. Idén var bra, med risken av tonvis med rymdskrot som utgör en fara för rymdresande (och för oss om det börjar dimpa ner i huvudet), men kanske man hade försökt tränga in för mycket i två och en halv timme? Man försökte också få till en personlig vinkel med obearbetade tragedier, som jag tyckte var litet onödigt påklistrat, fastän det var tårdrypande. Det hade gott och väl räckt med vanlig existens- och icke-existensångest, kombinerat med livets gåta och vanliga rymdfrågor. Hm. Skulle ändå säga att filmen är sevärd. Jag hade inte i något skede långtråkigt, men den gav inte heller upphov till några vidare tankar som jag inte redan skulle ha tänkt. George Clooney var sin vanliga pratsamma rollgestalt trogen. Rollen var kanske inte så tacksam att spela. Brukar i allmänhet gilla honom som skådespelare.

Hur kan det komma sig? När mannen och de tonåriga barnen åker bort några dagar, ligger jag i sängen följande morgon och känner hur de kroppsspänningar och den tinnitus jag har kämpat med i åratal, bara rinner av mig när jag har kunnat övertyga mig om att: jag behöver inte stiga upp och vara färdig att göra mat, lösa diverse problem, plocka undan, städa, tjata om läxor, oroa mig för andras hälsa, ringa hit och dit, föra barn hit och dit, hålla tider till träningar, skola, sova-över-hämtningar, skolmöten, lägerskolmöten, föräldraföreningsmöten, musikskolmöten, ...

När jag ligger där undrar jag när det hände att jag började skydda mig genom att spänna käkmuskler, nackmuskler, axlar, rygg, magmuskler.

Säkert mycket tidigt, men problem med att slappna av fick jag efter första graviditeten. Tinnitus och nedsatt hörsel blev säkert inte bättre av att åratal inte kunna sova p.g.a barn som inte sov och högljudda snarkningar i sängen bredvid, som kunde väcka mig upp till tio gånger per natt (längtade intensivt efter ett eget sovrum!).

Minns att autoimmuna sjukdomar drabbar kvinnor mera. Detta i samband med forkningsresultatet att mäns stress minskar direkt efter jobbet, medan kvinnors stress ÖKAR efter jobbet, gör att jag börjar fundera om detta är en delorsak till att ex fibromyalgi och reuma drabbar flera kvinnor än män. Sjukdomar som uppkommer efter att kroppen under en lång tid har usatts för stress och höga kortisolhalter. Återhämtningen är minimal för många kvinnor, eftersom jämlikheten många gånger ännu tyvärr går ut på att kvinnorna dubbelarbetar.