I går var det 16 år sedan min lilla flicka förenade sig med änglarna. Hon var bara 4 år och nio månader när lämnade oss. Sorgen mattas aldrig, men den ger ett annat djup i livet. Hon var ett positivt och energiskt barn. Hon var envis och gav sig inte förrän hon kunde det hon hade tänkt lära sig. Hon verkade inte behöva så mycket sömn. Jag har tänkt att det var som om hon måste leva fort och lära sig mycket för att hon inte hade så mycket tid på sig. Ändå planerade hon långt in i framtiden. Hon väntade redan på att få köra moped, att gifta sig och få barn. I tankarna följer jag hennes liv som det kunde ha blivit. Det är det jag sörjer allra mest; hennes olevda liv som väntade så på. Det så fullsändigt orättvisa och ofattbara att dö så ung.